Belgiska kammarmusikgruppen Revue Blanche med sin ovanliga sammansättning svarade för en stämningsfull och mycket njutbar upplevelse i Trollhättans konsthall.
Med mjuka händer trakterade Anouk Sturtewagen den vackra harpan, som man hade fått låna från Göteborgsoperans orkester.
Finstämt och dramatiskt
med belgiska Revue Blanche
Kammarmusik i en ovanlig sammansättning – sopransång, viola, tvärflöjt och harpa – kunde man njuta av när den belgiska gruppen Revue Blanche gav konsert i Trollhättans konsthall.
Gruppen består av Lore Binon sopran, Kris Hellemans viola, Caroline Peeters flöjt och Anouk Sturtewagen harpa. De anses som en av Belgiens mest intressanta kammarmusikensembler, som tack vare sin ovanliga instrumentsammansättning har ett alldeles eget sound. Just nu gör de en turné i Västsverige arrangerad av Kultur i Väst.
Det var ett både dramatiskt och finstämt program som framfördes, särskilt som flera av de valda kompositörerna har oerhört dramatiska levnadssöden.
Konserten inleddes med två stycken av Ivor Gurney, som tillhör de brittiska krigspoeterna kring första världskriget. Hans melankoliska, vackra och lätt dissonantiska melodier till spröda texter passade underbart fint till Lore Binons mjuka sopranröst.
Därefter följde två kammarmusikstycken av Claude Debussy och Enrique Granados svit Goyescas, som fått sitt namn eftersom Granados inspirerades av Francisco de Goyas poetiska bilder.
Mörka och fyllda av smärta var de fyra sångerna av Hanns Eisler, österrikisk/tysk kompositör, som var både aktiv kommunist och av judisk börd och alltså hade dubbel anledning att fly undan nazisterna.
Intressanta och mycket vackra var Manuel de Fallas Siete canciones populares españolas, sju spanska folksånger från olika regioner i Spanien.
Dessa tolkades på ett alldeles utmärkt sätt, i vissa stycken längtansfullt, vemodigt och nästan sakralt, i andra fartfyllt hetsande och lekfullt dansant.
Konserten blev en stämningsfull och mycket njutbar upplevelse. Musiken framfördes med innerlig känsla, nyans och uttryck. De fyra musikerna var oerhört samspelta och kompletterade varandra på ett utsökt sätt.
Den vackra harpan hade man fått låna av Göteborgsoperans orkester.
En fantastisk avslutning på konserten blev det med extranumret Kaddisch av Maurice Ravel, som framfördes med sådan inlevelse och känslighet att det tog en liten stund av eftertanke innan den entusiastiska publiken gav sitt bifall och började applådera.
Text och foto: Lisbeth Bengtsson