August Rex, Martin Klem och Dan Henriksson svarade för ett mycket uppskattat program med både vilda rytmer och vemodig musik.

Flaming Songs bjöd på

underbar musik med härliga rytmer

Fantastiskt fin och mycket uppskattad var Flaming Songs konsert i Trollhättans Konsthall. Trion bjöd på ett underbart program, med både medryckande och känslosam musik i ett imponerande samspel.

Under Covid 19-pandemin, då många kulturevenemang och konserter ställdes in, ägnade August Rex tiden åt att komponera ny musik och lägga sista handen vid befintligt material. Dessutom bildade han trion Flaming Songs, som består av August Rex, gitarr, Dan Henriksson, gitarr, och Martin Klem, bas.

Namnet Flaming Songs står för hetsig musik med oväntade vändningar och harmonier och härliga rytmer, som bitvis var så medryckande att publiken hade svårt att hålla fötterna stilla. Däremellan mjuka, lågmälda partier, fyllda av vemod och längtan.

Programmet inleddes med vackra ”Augusts vals”, som inspirerats av Django Reinhardt, en belgisk/fransk jazzgitarrist av romsk härkomst, som beskrivs som en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister.

Nästa stycke ”Den långa färden med en fjäril som sällskap” för tankarna till Evert Taubes Oxdragarsång, där man som avbrott i den taktfasta rytmen tycker sig höra den skira fjärilens vingslag.

Drömskt rogivande var Augusts egen ”Vid regnbågens slut” och Evert Taubes ”Kom i min famn”, i snabbt och känsligt eget utbroderat arrangemang.

I tre låtar bytte August Rex ut sin akustiska gitarr mot en soprangitarr, en liten gitarr med distinkt ton, som är stämd en oktav över den vanliga gitarren.

Här framfördes ”Liten moll-låt” med rytm, som växlar från avvaktande pianissimo, innan det åter tar fart i vild vals.

”Song for an unknown love”, som handlar om kärlek och ”John O´Dwyer of the Glen”, som är en innerlig och vemodig låt, troligen från Irland, av en okänd kompositör.

Som sista nummer fick publiken höra en av August Rex äldre låtar, den mycket omtyckta ”Flaming Tune”, som betyder hetsig låt och verkligen gjorde skäl för det namnet.

Imponerande är trions bredd i nyansering, August Rex fantastiska fingerspel och de tre musikernas skicklighet och absoluta kontakt och samspel.

Efter entusiastiska applåder, spelades som extranummer Evert Taubes ”Sov på min arm” i August Rex eget fina arrangemang.

Test och bild: Lisbeth Bengtsson