louise

Oförglömlig kväll med Trollhättans estetelever

Från barock till nutid. Det var rubriken när Magnus Åbergsgymnasiets bild- och musikesteter visade upp sig i Trollhättans konsthall. Mycket folk kom för att titta på konsten och lyssna på musiken och kvällen blev verkligen en riktigt fin upplevelse.

Evenemanget hölls i konsthallens lokal Hangaren och kvällen inleddes med mingel och vernissage.

Publiken kunde gå runt i salen och betrakta vackra och underfundiga konstverk från olika tidsepoker från barock till postmodernism. Dessutom i olika stilar och uttryck.

Vid epoken barock hade till exempel Amanda Halldén målat en dam i olja, med utmärkt färgkomposition och proffsiga kontraster och skuggningar.

Lite längre bort under epoken romantiken presenterade Lilly Andersson en fin, dramatisk akvarell i mättade färger, inspirerad av konstnären William Blakes målning där Eva frestas av ormen i Paradiset.

Linnéa Alfredsson skildrade på ett lekfullt sätt det som utmärker surrealismen – att man vill ändra på verkligheten och skapa en drömvärld. Hennes målning var mycket detaljrik och tekniken var akryl på canvas.

Craig Benjaminsson hade valt postmodernismen och hade jobbat fram sitt vackra konstverk digitalt på telefonen. Craig visade att man börjar med en skiss och att det i telefonen även fanns en variant med klarare färger.

Det fanns även skulpturer att titta på under vernissagen. Isak Siriwardanagea hade till exempel gjort en välgjord dödskalle, en symbol för döden, och en orm som symbol för lögner. Med detta ville han visa att döden och lögner kan höra ihop.

Man kunde lära sig mycket under kvällen. Vid varje tidsepok fanns färgrika informationstavlor med fakta om vilka stilar inom bildkonst, musik och litteratur som var utmärkande för epoken samt hur samhället såg ut och hur människorna levde.

För andra delen av evenemanget svarade musikesteterna, som också höll sig till temat Från barock till nutid. De svarade för ett intressant och varierat program från Händel, Bach och Albinioni via svenska folkvisor och nationalromantik till Brooklynbandet Big Thief.

Alla gjorde utmärkta insatser, men några förtjänar att nämnas lite extra.

Pianisten David Cassel imponerade stort genom att virtuost och i ett rasande tempo leverera Solfeggio av Carl Philipp Emanuel Bach. Han ackompanjerade även flera grupper på ett säkert och lyhört sätt och svarade för ett fint solo i Jan Johanssons underbara Visa från Utanmyra tillsammans med Martina Johansson, sång, Embla Fundin, bas.

Martina Johansson och David Cassel framförde också en fin tolkning av Olle Adolphssons Trubbel tillsammans med Frida Larsson, saxofon, William Andersson, bas och Anton Olofsson, elgitarr.

Kören svarade för flera fina framträdanden: folkvisan Smedsvisa och Håkan Norléns trolska och vackra Visa vid midsommartid. Dessuton Sjömansvisa av Alf Cranner, Stämning av Wilhelm Peterson Berger och Odi et Amo av Carl Orff.

Stämningsfull och mycket vacker var Isa Engqvists sång till eget pianoackompanjemang You bring the sun out av Tom Snow och Jessy Dixon. Mycket säkert och fint.

Imponerande var också Isaac Haglunds starka och bärande röst i Killing me softly av Charles Fox och Norman Gimbel. Isaac sjöng med känsla och innerlighet till ackompanjemang av Mina Ahmed och Embla Fundin, bas, Timur Terescenco, elgitarr och Joakim Wall akustisk gitarr.

Text och bilder: Lisbeth Bengtsson

Amanda Halldén hade hämtat inspiration från barockens överdådiga och kraftfulla konst.

Linnéa Alfredsson visade en rolig och detaljrik surrealistisk målning i akryl på canvas.

Lilly Andersson presenterade en vacker och romantisk akvarell i mättade färger – när Eva frestades av ormen i Paradiset.

Craig Benjaminsson hade arbetat fram sitt vackra konstverk digitalt med telefonen. Craig Benjaminsson visade att man börjar med en skiss.

Craig Benjaminsson hade också gjort en färgglad variant av ängeln och pojken i sin telefon .

Martina Johansson med kompgrupp – Frida Larsson, saxofon, William Andersson, bas och Anton Olofsson, elgitarr – framförde en fin tolkning av Olle Adophssons Trubbel.

David Cassel imponerade stort med sitt pianospel. Först genom att virtuost och i ett rasande tempo leverera Solfeggio av Carl Philipp Emanuel Bach. Sedan som säker och lyhörd ackompanjatör

Vackert och fint, med säker röst sjöng Isa Engqvist till eget pianoackompanjemang.

En höjdpunkt var när Isaac Haglund sjöng med känsla och innerlighet och med stark och bärande röst Killing me softly av Charles Fox och Norman Gimbel, ackompanjemang av Mina Ahmed och Embla Fundin, bas, Timur Terescenco, elgitarr och Joakim Wall akustisk gitarr.

Kammarkörens vårkonsert lockade mycket folk till Trollhättans vackra missionskyrka.

Innerlighet och känsla på Kammarkörens vårkonsert

Vårkonsert med Trollhättans Kammarkör. Det är något alldeles speciellt. Så tycker många och vid årets vårkonsert var det nära nog fullsatt i Trollhättans vackra missionskyrka.

Imponerande är körens klang, absoluta tonsäkerhet och nyansering och i år förhöjdes konserten ytterligare av pianisten Bernt Wilhelmsson, som också spelade dragspel. Sopransolist var Lena Arlid Frennberg, Cecilia Hermansson och Olle Zandén dirigerade.

Utanför strilade ett vårregn med ganska kylig vind, men inne i kyrkan bjöds publiken på ett varierat program med underbar musik och både romantiska och allvarliga texter.

Publiken fick bland annat lyssna på Wilhelm Petersson Bergers trolska Våren kom en valborgsnatt, Alice Tegnérs älskade Ute blåser sommarvind och tre visor med poetiska texter av Elisabeth Hermodsson till följsamt och lyhört ackompanjemang på dragspel av Bernt Wilhelmsson.

Konserten innehöll två fina pianosolon, som Bernt Wilhelmsson framförde med mjuka händer och stor inlevelse och känsla. Det första var Edvard Griegs Till Våren. Det andra Wilhelm Stenhammars Fantasi i h-moll opus 11:3.

En höjdpunkt i konserten var två texter av William Shakespeare, som tonsatts av Sven-Eric Johansson ­– Fancy, en kärleksdikt ur pjäsen Köpmannen i Venedig och Under The Greenwood Tree ur Som ni behagar.

Från samma tid var Cherry Ripe, tonsatt av Nils Lindberg, som beskriver hur vackert en människas ansikte kan vara.

Ett allvarligt och mycket vackert inslag var Ludwig Normans tonsättning av Johan Olov Wallins text Jordens oro viker. Wallin var ärkebiskop och skald och är känd som en av Sveriges största psalmdiktare. Texten finns på hans gravsten på Norra Begravningsplatsen i Solna:

Jordens oro viker

För den frid som varar

Grafven allt förliker

Himlen allt förklarar

Mycket intressant var också Helgi R Ingvarssons Vårsol, ett isländskt körverk som Trollhättans Kammarkör fick i samband med Nordic Song Festival förra sommaren, då Island var tema.

Publiken visade sin uppskattning genom långa och varma applåder.

Som extranummer sjöng kören med rörande innerlig och längtan den vackra amerikanska folksången Oh Shenandoah.

Text och bilder: Lisbeth Bengtsson

Succé för ”Don Pasquale” – nu åker kammaroperan på turné i Västra Götaland

GöteborgsOperans uppsättning av Donizettis operakomedi Don Pasquale har hyllats av press och publik. Nu går denna fartfyllda och fantasifulla föreställning på turné i Västra Götaland – Partille, Skövde, Trollhättan, Vara, Alingsås, Kungälv, Lerum, Mellerud, Nödinge, Kinna, Ulricehamn är de orter som får besök.

En sur, manschauvinistisk gubbe. Ett ungt kärlekspar. Ett kommande arv och en finurlig plan. Lägg till Donizettis ljuvliga musik och du har Don Pasquale – i ny, uppdaterad version.

Den 8 mars hade denna lekfulla kammaropera premiär på Lilla scenen på GöteborgsOperan och har gått för utsålda hus. Nu drar de fyra huvudrollsinnehavarna och de fyra musikerna ut på efterlängtad turné i Västra Götaland – med en uppsättning som är läckert nedkokad till turnéformat, med fiffigt flexibel scenografi.

Så här tyckte pressen efter premiären:

”Lättsam och lekfull” (GP)
”Det märks att de har roligt på scen. Och det smittar av sig på publiken.” (GP)
”De fyra solisterna gör alla goda sånginsatser” (GP)

”De scener i Västra Götalandsregionen som kan vänta besök av Göteborgsoperans uppsättning av Gaetano Donizettis komiska opera Don Pasquale är att gratulera.” (alba)

Regissören Annika Lindqvist utlovar ”en rejäl dos underhållning och starka känslor, en massa bra musik och sång och fabulösa skådespelare!”

I denna uppdaterade Don Pasquale har titelfiguren fastnat i 1980-talet medan Norina är en självständig kvinna av i dag. Annika Lindqvist har skruvat till karaktärerna, särskilt titelrollen Don Pasquale.
– I vår version blir Don Pasquale en ännu större manschauvinist, han blir ännu surare och gubbigare. Men jag har också velat visa på Don Pasquales stora hjärta, för livet är inte svartvitt, ingen är bara god eller ond, säger Annika Lindqvist, som har letat både i sig själv och bland sina närmaste inför uppsättningen:
– Alla har vi väl en sur gubbe inom oss, och det ska vi också ha. Vi kan inte gå genom livet som idel solsken. Men vi kan behöva skakas om ibland. Mitt porträtt av Don Pasquale är delvis baserat på min pappa. Han gav massor med kärlek men han hade en del gammaldags värderingar som vi bråkade om innan vi till slut hittade en väg som fungerade.

I rollerna: Solister är Markus Schwartz (Don Pasquale), Mattias Ermedahl (Malatesta), Anna Forsebo (Norina) och Viktor Johansson (Ernesto). Kapellmästare och arrangör är Per Larsson, för scenografi och kostymdesign står Axel Boberg Ragnerstam. Joakim Brink har gjort ljusdesignen.

Musiker: Sven Fridolfsson, Merje Kägu, Per Larsson, Viktor Turegård

Handlingen:

Don Pasquale är van att få sin vilja fram. För att säkra släktens fortlevnad utser han en fru åt brorsonen Ernesto. Men Ernesto vägrar. Han är redan kär i en annan kvinna, Norina. Don Pasquale gör Ernesto arvlös och bestämmer sig för att själv gifta sig. Som tur är dyker Malatesta, Don Pasquales terapeut och Ernestos vän, upp med en finurlig plan för att paret ska få varandra. Tillsammans med Norina ger han gubben en rejäl – och invecklad – läxa. Intrigen känns igen från otaliga pjäser och operor.

August Rex, Martin Klem och Dan Henriksson svarade för ett mycket uppskattat program med både vilda rytmer och vemodig musik.

Flaming Songs bjöd på

underbar musik med härliga rytmer

Fantastiskt fin och mycket uppskattad var Flaming Songs konsert i Trollhättans Konsthall. Trion bjöd på ett underbart program, med både medryckande och känslosam musik i ett imponerande samspel.

Under Covid 19-pandemin, då många kulturevenemang och konserter ställdes in, ägnade August Rex tiden åt att komponera ny musik och lägga sista handen vid befintligt material. Dessutom bildade han trion Flaming Songs, som består av August Rex, gitarr, Dan Henriksson, gitarr, och Martin Klem, bas.

Namnet Flaming Songs står för hetsig musik med oväntade vändningar och harmonier och härliga rytmer, som bitvis var så medryckande att publiken hade svårt att hålla fötterna stilla. Däremellan mjuka, lågmälda partier, fyllda av vemod och längtan.

Programmet inleddes med vackra ”Augusts vals”, som inspirerats av Django Reinhardt, en belgisk/fransk jazzgitarrist av romsk härkomst, som beskrivs som en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister.

Nästa stycke ”Den långa färden med en fjäril som sällskap” för tankarna till Evert Taubes Oxdragarsång, där man som avbrott i den taktfasta rytmen tycker sig höra den skira fjärilens vingslag.

Drömskt rogivande var Augusts egen ”Vid regnbågens slut” och Evert Taubes ”Kom i min famn”, i snabbt och känsligt eget utbroderat arrangemang.

I tre låtar bytte August Rex ut sin akustiska gitarr mot en soprangitarr, en liten gitarr med distinkt ton, som är stämd en oktav över den vanliga gitarren.

Här framfördes ”Liten moll-låt” med rytm, som växlar från avvaktande pianissimo, innan det åter tar fart i vild vals.

”Song for an unknown love”, som handlar om kärlek och ”John O´Dwyer of the Glen”, som är en innerlig och vemodig låt, troligen från Irland, av en okänd kompositör.

Som sista nummer fick publiken höra en av August Rex äldre låtar, den mycket omtyckta ”Flaming Tune”, som betyder hetsig låt och verkligen gjorde skäl för det namnet.

Imponerande är trions bredd i nyansering, August Rex fantastiska fingerspel och de tre musikernas skicklighet och absoluta kontakt och samspel.

Efter entusiastiska applåder, spelades som extranummer Evert Taubes ”Sov på min arm” i August Rex eget fina arrangemang.

Test och bild: Lisbeth Bengtsson

Göta Pianotrio fick manfall när deras violinist drabbades av Covid och de fick även ge upp att hitta en ersättare. Vad gjorde de då? Jo, dagen innan konserten i Trollhättan tar cellisten Elisabeth Nilsson och pianisten Ruxanda Efros och sätter ihop ett helt annat program för cello och piano. Och det blev örongodis för hela slanten. De inledde med Romance, Papillon och Sicilienne av Gabriel Fauré. Därefter fick vi höra Fyra stycken för cello och piano, op 70 av Max Bruch och som avslutning Robert Schumann´s Fantasiestücke, op 73. Fantastiskt!

Konsthallen har fått en kreativ konst- och kulturvärd

Elin Flognman. Så heter Trollhättans konsthalls nya konst- och kulturvärd med pedagogiskt fokus.

Konsertföreningens besökare kommer med all säkerhet att träffa henne, eftersom de flesta av föreningens konserter arrangeras i konsthallen. Hon har också lovat att innan konserterna berätta lite om de pågående utställningarna.

Elin Flognman började sin anställning i augusti och har redan satt sin prägel på verksamheten. Bland annat har hon satt upp en kreativ vägg, där alla som vill kan skapa något och hänga upp på väggen. Just nu förbereder hon en spektakulär utställning av Eric Magassa, då alla väggar ska målas om, berättar hon. Eric Magassa arbetar med måleri, collage, skulptur och fotografi. Han bor och är verksam i Göteborg.

Elin Flognman bor i Trollhättan. Hon är smyckeskonstnär och har lett kvällskurser i silversmide. Hon har också arbetat som lärare vid HDK Valand, Högskolan för Design och Konsthantverk, som är en institution inom den konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.

De skickliga musikerna med programmet Music When Soft Voices Die presenterade en både meditativ och existentiell konsert i Trollhättans konsthall.  Fr v Maja Molander, Karin Birgersson, André Kaufman, Märta Eriksson och Arvid Eriksson.

Meditativt och existentiellt med Music When Soft Voices Die

En fantastisk eftermiddag fick publiken uppleva, när gruppen med programmet Music When Soft Voices Die, gav konsert i Trollhättans konsthall.

Gruppen består av Arvid Eriksson baryton, André Kaufman violin, Märta Eriksson viola, Maja Molander cello och Karin Birgersson piano, som också svarade för en utmärkt presentation.

Namnet på programmet har de hämtat från en sång av den engelske kompositören Frank Bridge med text av P B Shelley, en av de stora engelska romantiska poeterna. Sången handlar om att konsten och kärleken består, även om allt levande vissnar ner och dör.

Konserten inleddes med Frank Bridges Three songs for voice, viola and piano, varav den ena är just Music When Soft Voices Die. Texterna tar upp existentiella frågor: När vi har ryckts bort – varthän far vår själ? och sångerna framfördes innerligt och finstämt, men även dramatiskt, med Arvid Erikssons underbara röst till Märta Erikssons och Karin Birgerssons lyhörda och känsliga ackompanjemang.

Konserten var en blandning av virtuosa soloprestationer och ensemblespel.

Imponerande var Maja Molander, som på ett fantastiskt sätt spelade Benjamin Brittens tekniskt mycket svåra Cellosvit nr 2 (opus 80) i fem satser.

Intressant var att lyssna på Gustav Mahlers Pianokvartett i a-moll, den så kallade ungdomskvartetten, som Mahler komponerade 1876. Han var då endast 16 år gammal och hade året innan börjat på musikkonservatoriet i Wien. Verket föll i glömska, men noterna hittades till slut av Mahlers fru, Alma.

Märta Eriksson framförde med bravur och fin nyansering Paul Hindemiths krävande Violasonat nr 2 i fem satser. Fjärde satsen heter Vild och Rasande och det var den verkligen. Dessutom oerhört snabb.

Konserten avslutades med Gustav Mahlers Rückert-Lieder, som egentligen är orsaken till att den här gruppen har börjat spela tillsammans.

Arvid Eriksson gick sista året på Kungliga musikhögskolan i Stockholm och valde verket som sitt examensarbete. Vilka musiker skulle delta? Jo, han började med sin syster Märta, som är kompis med Karin, som är kompis med Maja och själv är Arvid barndomsvän med André.

På grund av pandemin fick man spela in stycket digitalt. Men alla fem hade stor lust att spela för publik och programmet utökades.

”Det är så mycket mer lustfyllt att spela för människor, att se responsen, hur musiken tas emot och lever i mottagarna”, säger Arvid Eriksson.

Trollhättan var sista stoppet på en konsertturné, anordnad av Kammarmusik i Väst, men Arvid hoppas att gruppen ska fortsätta tillsammans och utarbeta ett nytt turnéprogram.

Text och foto: Lisbeth Bengtsson

Three songs for voice, viola and piano  (H. 76)      Frank Bridge (1879-1941)

1. Far, far from each other
2. Where is it that our soul doth go?
3. Music when soft voices die

Cellosvit nr. 2 (op. 80)                                               Benjamin Britten (1913-1976)

1. Declamato
2. Fuga
3. Scherzo
4. Andante lento
5. Chiaccona

Pianokvartett i a-moll                                               Gustav Mahler (1860-1911)

——— PAUS ———

Violasonat nr. 2 (op. 25:1)                                         Paul Hindemith (1895-1963)

1. Breit. Viertel
2. Sehr frisch und straff
3. Sehr langsam
4. Rasendes Zeitmaß. Wild.
Tonschönheit ist Nebensache

Rückert-Lieder                                                             Gustav Mahler

– Ich atmet’ einen linden Duft
– Blicke mir nicht in die Lieder!
– Liebst du um Schönheit
– Um Mitternacht
– Ich bin der Welt abhanden gekommen

(Arrangemang för sång och pianokvartett, sats 1-2 och 4-5: Stéphane Fromageot, sats 3: Gerhard Präsent)

Medverkande:
Arvid Eriksson, baryton
André Kaufman, violin
Märta Eriksson, viola
Maja Molander, cello
Karin Birgersson, piano

I Kulturbaren kunde besökarna titta på en utställning med affischer från nästan alla de 50 åren.

Konsertföreningens jubileumsfest blev en verklig succé

Trollhättans Konsertförening fyller 50 år eller nästan 100 år om man räknar Trollhättans Musiksällskap, som bildades 1923 och som Konsertföreningen sprungit ur.

Jubileumsfesten, som firades i Trollhättans Folkets Hus, blev en verklig succé med mycket folk och fantastisk musik av kvällens gäster: Göteborgsoperans kammarorkester.

Åsa Bendall försåg sig med ett glas bubbel.

Kvällen inleddes med mingel i Kulturbaren, där besökarna kunde titta på en utställning av affischer från nästan alla de 50 åren, samtidigt som de smuttade på varsitt glas bubbel och lyssnade på tre unga sångare från Svenska kyrkan, Trollhättans församling.

Under minglet i Kulturbaren underhöll sångarna Elsa Bernlo, Lisa Zetterlund och Emma Mitchell under ledning av Helena Cervin till pianoackompanjemang av Kimmo Tuomaala.

Riktigt roligt var det att Konsertföreningens ordförande, Sten Bengtsson, kunde välkomna två särskilt inbjudna gäster, nämligen Åsa Rudner, dotter till Kjell Rudner, som grundade Trollhättans Konsertförening 1971 och Birgitta Ljunggren, dotter till Fred Ljunggren, som startade Trollhättans orkesterförening, en sektion i Konsertföreningen.

Riktigt roligt var det att konsertföreningens ordförande, Sten Bengtsson, kunde välkomna de särskilt inbjudna gästerna Åsa Rudner och Birgitta Ljunggren, två framstående violinister, som en gång började i Trollhättans musikskola.

Både Åsa och Birgitta har varit framstående yrkesmusiker, som en gång började i Trollhättans musikskola och kunde berätta fina minnen från den tiden.

Festen fortsatte inne på Hebeteatern, där Göteborgsoperans kammarorkester, 28 personer, svarade för en fantastisk konsert. Nämligen tre symfonier av Wolfgang Amadeus Mozart och bröderna Joseph Haydn och Michael Haydn. Gemensamt för dessa verk är att de alla komponerades samma år, 1779.

Den entusiastiska publiken tackade med långa och varma applåder. Och orkestern fick, i stället för blommor, ta emot 28 flaskor äppelmust från Fristorps gård utanför Trollhättan. Gjorda på olika sorters äpplen och levererade i två vackra korgar.

Text och foton: Lisbeth Bengtsson

Lena och Peter Olsson kom från Vänersborgs Musikförening.

Nils-Fredrik Ahlcrona och Sölve Svernlöf var förväntansfulla när de bänkade sig I Hebeteaterns salong.

Marianne Rydal, Margareta Thorin, Inga Häggner och Karin Öberg hade väldigt trevligt tillsammans.

Gunnar och Anna-Karin Christiansson minglade och trivdes tillsammans med barnbarnet Erik.

Lara Mashrky och Sigrid Olin Vingren såg fram emot kvällens jubileumskonsert med Göteborgsoperans kammarorkester.

Elisabeth Rahmberg hade tagit med sin mamma Ingrid Rahmberg till jubileet.

Flera av gästerna hade med sig blommor till jubilaren, Trollhättans Konsertförening.

Carl Nielsen-kvintetten bjöd på en oförglömlig kväll med musik på absolut toppnivå.

Skicklighet, glädje och humor

när Carl Nielsen-kvintetten gästade Trollhättan

Musik på absolut toppnivå. Det fick publiken uppleva när danska Carl Nielsen-kvintetten gav konsert i Trollhättans konsthall.

Carl Nielsen-kvintetten består av Kenny Staškus Larsen flöjt, Carl Julius Lefebvre Hansen oboe, August Finkas klarinett, Christian Vinther horn, och Johannes Herjö fagott.

De fyra danskarna har känt varandra sedan de var med i Tivoli-Garden i Köpenhamn, en musikutbildning, där barn 7-16 år, lär sig spela och gå i parad klädda i vackra uniformer – björnskinnsmössor, röda jackor och vita byxor. Gruppens ende svensk, Johannes Herjö, kom med för tre år sedan och har spelat med gruppen sedan dess.

De fem musikerna är oerhört skickliga på sina instrument och svarar för fin nyansering, från lekfull lätthet till allvarlig dramatik. De har tät kontakt med varandra och förmedlar innerlighet och glädje, samtidigt som de tar väl hand om sin publik och får alla att trivas.

Konserten inleddes med rapsodin España av Emmanuel Chabrier, ett livligt och humoristiskt stycke med en lång rad kända verk inflätade i varandra, i arrangemang av gruppens flöjtist, Kenny Staškus Larsen.

Därefter följde musik av Niels Viggo Bentzon och Jaques Ibert.

Efter pausen framfördes Blåskvintett Opus 43 av Carl Nielsen, som brukar betraktas som Danmarks nationaltonsättare. Verket skrevs i Göteborg för hundra år sedan och är det mest älskade verket för blåskvintetter.

Publiken var entusiastisk och visade sin uppskattning med kraftiga applåder. Så visst blev det ett extranummer, nämligen ”Världens bästa extranummer” arrangerat av gruppens flöjtist, Kenny Staškus Larsen.

Trots att han blev klar med arrangemanget så sent som kvällen innan, framfördes verket med bravur och mycket humor. Även här var kända verk inflätade i varandra, till exempel Habaneran ur Carmen, Can can, Champagnegalopp och Pomp and circumstance. Flera gånger lurades publiken att det var slut, men så drog musiken i gång igen med full kraft.

I april åker Carl Nielsen-kvintetten på turné till Japan. De släpper också en ny skiva tillsammans med Philip Faber, som är Danmarks motsvarighet till svenske Kalle Moraeus.

Innan konserten fick publiken njuta av ett mycket duktigt förband – Joar Henriksen och Torkel Tanå, lärare och elev – som imponerande fint och nyanserat framförde en liten klarinettkonsert.

Text och bilder: Lisbeth Bengtsson

Innan konserten framfördes en fint nyanserad liten klarinettkonsert av Joar Henriksen och Torkel Tanå, lärare och elev.